Ett under till instrument och instrumentalist

Virgin and Whore. Bach and Piazzolla
Per Arne Glorvigen, bandoneon
Sveiung Lillebjerka, violin
Arnulf Ballhorn, kontrabas
Simax

plateomslag for Per Arne Glorvigens Virgin and WhoreAtt instrumentet bandoneon såg dagens ljus är inte att förundra sig över. Med en blåsklang som ljuder snarlikt en orgels tjänade instrumentet som ett portabelt kyrkoinstrument i dess tidiga dagar. För övrigt var det ju inte bara portabelt, men ack så mycket billigare än en orgel. Att det däremot överlevde som instrument är ett mysterium. Knapparna på instrumentet är nämligen disponerade helt irrationellt, och processen att lära sig spela på åbäket är så omfattande att det skall till en Isak Sellanrå för att inte ge upp. Det är så komplicerat att ytterst få musiker lär sig improvisera på instrumentet så att det låter något vidare bra. Bandoneonets historia är brokig. Från tyska kapell emigrerade instrumentet till Argentinas och Uruguays bordeller där män dansade med män i väntan på att köpa sig en stunds glädje. Emigrationen från Europa var nämligen så omfattande att det kunde gå fem män på en kvinna, varpå man fick roa sig såsom man kunde. Instrumentet blev så hjärtat i tangoorkestern, och det har nått en publik långt utöver de dansfrälste genom bandoneonisten Astor Piazzollas hybridmusik där jazz och konstmusikalisk modernism blandas med traditionell tango.

Det är denna historia Per Arne Glorvigen och Sveinung Lillebjerka försöker skildra på skivan Virgin and Whore. Bach and Piazzolla. Instrumentets tidiga historia representeras av Bach, och tangons historia tecknas i Piazzollas tangos – särskilt genom hans svit L’histoire du tango i fyra satser som visar några av de stadier musiken genomgått. Låt mig börja med att säga några ord om violinisten Sveinung Lillebjerka, så att han inte oförtjänt kommer i skuggan av bandoneonisten Per Arne Glorvigen. Lillebjerka är nämligen en glimrande tangomusiker. Tangomusik kan vara grymt virtuos, och Lillebjerka hanterar det elegant. Han har också en rund och varm ton nog till att smickra lyssnaren i Piazzollas mest meditativa klangkompositioner. Men ekvilibrismen skulle vara tom om han inte kunde parera det utsökta med att uttrycka sig vulgärt; om det så går genom råa toner, glissandon eller genom att han tillsammans med Glorvigen böjer rytmer så att musiken svänger hejdlöst.

När det gäller Glorvigen borde väl hans internationella erkännelse tala för sig självt. Han möter förväntningarna med denna skiva. Tangon behärskar han till fullo, men det är det också många andra som gör. När han däremot slår sig lös på att improvisera, såsom han gör med Lillebjerka över ett Bachtema, då framstår han i ett alldeles eget ljus. När Glorvigen spelar ett preludium och en fuga från Das Wohltemperierte Klavier klarar han inte helt av att göra det med samma lekfullhet som när han spelar barockmusik med Tormod Dalen. Ändå är det imponerande vad han kan få till med sitt instrument. Summa summarum är detta en härlig skiva för att lyssna till, men det är just lyssna man skall till skivan. Är det någon dansglad som läser denna artikel kan ni leta vidare i skivdjungeln. Piazzollas musik är oftare vackrare än han är enkel att dansa till, och Bachmusiken är heller inte särskilt lämpad till ochos, giros, ganchos, volcadas, eller andra tangosteg.

Anmeldelsen har tidligere vært publisert på www.hanslick.com. Bloggen er flyttet til: www.krinein.no.

1 svar

Legg igjen et svar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *