Å slutte med tango – om absolutisme, fascisme, purisme, demagoger og mye annet

Hvordan finner vi plass til å leke med tangoens alle strikte regler?

Hva er tango egentlig? Som i alle relasjoner blir den til i møtet mellom oss og den. Alle som har danset vet at det ikke bare skjer på røde roser, men vi møter oss selv på godt og vondt. En som artikulerte dette på en fantastisk måte er vår venn Gabriella Berggren. Følgende er et Facebook-innlegg som hun har skrevet. Vi har lyst til å kommentere i forkant, men vi lar henne snakke uten at vi først skal si hvordan dere ”burde” oppfatte innlegget.

Gabriella Berggrens tekst

När jag började dansa tango längtade jag efter vild, galen dans, upplösning av rollerna, fylletango, experiment, utveckling, ny musik, hångelhörnor, spontanutbrott i tunnelbanan och så vidare och så vidare. Det behövde ju inte utesluta att man övade, lärde sig, utvecklade själva sin dansförmåga. För det var ju något så häftigt med att man kunde improvisera tillsammans, att två personer kunde skapa något i stunden, tillsammans, med sina kroppar och en kommunikation som man efter ett tag inte visste hur den gick till egentligen. Jag var glad, upprymd, förtrollad.

Sen blev jag influerad av tangonomenklaturan, tangofascisterna, tangoabsolutisterna, tangoeliten, tangopuristerna, tangokonservatorerna, tangodemagogerna, tangoneurotikerna, tangoessentialisterna, till att tango ska inläras till punkt och pricka, att musiken ska vara från guldåldern, att den måste vara ordnad i tandor på fyra låtar med en cortina emellan, att det ska vara två tandor tango, en milonga, två tango och en vals, att rotationen ska vara perfekt, att man inte får sparka eller vifta, att man ska dansa tätt, att det är väldigt viktigt hur man bjuder upp, att man ska dricka ytterst sparsamt så man bevarar sin balansaxel, att det finns väldigt mycket rätt och fel och att tango inte är nån jävla dans på rosor utan blodigt allvar. Det var okej ett tag. Jag lärde mig att behärska det idiomet någotsånär. Duktig och angelägen om att gå grundligt tillväga.

Men eftersom jag inte lider av tvångsneuroser eller aspergers syndrom och inte behöver ha hela tillvaron inrutad, och eftersom jag inte har ett stort behov av auktoriteter, så tröttnade jag. Slutade helt med tango. För det där var inte jag. Det var nån annan. Det fanns andra skäl också, till exempel den extremt hierarkiska kulturen och den absurda könsrollsteatern – men till stor del tror jag att de är resultat av det som jag beskrev här ovan.

Nu är jag tillbaks i alla fall, och efter att ha provat båda förhållningssätten måste jag nog säga att jag var på rätt spår från början och att det andra var ett kanske nödvändigt men ändå stickspår som ledde åt helvete fel i längden. Det ledde till zombietango – en död tango som nödtorftigt går och står och är ute efter att äta våra hjärnor.

Så nu tänker jag köra mitt eget race, så gott det går, i den ganska så trista tangobiotopen. Tacksam för att det kanske finns andra som är inne på samma tanke.

Gabriella Berggren er en fargesterk kvinne – selv i sort-hvitt.

0 replies

Legg igjen et svar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *